Taknar uppe på fjället
Jag stannar och tar upp kameran. 30 meter framför mig på fjället är mamma, kusinen och farbror men jag känner mig inte alls stressad för att komma ikapp. Jag tittar in i kameran, det ända jag ser är ett öppet snöfyllt fjäll med massa röda kryssmarkeringar som visar vart jag ska och några svarta prickar av mitt sällskap. Jag knäpper några bilder, slänger kameran bakom ryggen och bara står där och njuter några sekunder. Det är en dimmig dag men jag kan se en del av träden nere i dalen ändå. Jag tar några stavtag och glider framåt. Just då och där mår jag så himla bra nästan helt ensam på de öppna fjället med ett par skidor på fötterna och jag får åka i precis den takt jag själv vill. Efter ett tag börjar det gå nedför och jag glider i min ensamhet, känner mig iallafall helt ensam (dom andra är 100 meter före) och de på ett bra sätt. När vi kommer ned möter solen oss som en perfekt avslutning på en bra tur.
För första gången förstod jag mig på Jacob som åkte jämtlandstriangels helt själv förra året. Men att få vara själv en stund räcker för mig efter någon dag skulle jag bli sällskapsjuk.
I år har jag verkligen fått upp ögonen för att gå på tur även på vintern, det är något som verkligen passar mig och som jag vill göra mer av framöver. Att jag bara börjar gillat längdskidor, både i och utanför spåren, mer och mer har betydd mycket i vinter när jag fått avstått från flera fysiska saker pga knät.
